Jag var hemma hos en kund idag och gjorde lite el-arbeten, och helt plötsligt började vi prata om våra liv. Det visade sig att hans fru jobbade som psykoterapeut i Uppsala, men hon var ledig denna vecka, så på lunchen satte hon sig ner och prata med mig. Jag förklarade mitt liv för henne, om vad som hade hänt mig. Och snacka om att jag blev förvånad över det som hon sa:

Det är konstigt att de flesta läkare, psykologer och terapeuter håller med om att det är bara mannens fel, och att det är han som är orsaken till att kvinnan anser sig att deras liv har blivit ett helvete, pga. mannen som hon lever tillsammans med. Man skyller alltid på mannen, och det är bara synd om kvinnan. Men det är aldrig synd om mannen, för han är ”sån”. Skulle man undersöka och utreda varför mannen i många fall beter sig som han gör. Så skulle i princip alla fall kunna redas ut med ett bra resultat. I de flesta fall är så att mannen tyvärr inte kan förstå varför han gör som han gör, och det beror oftast på att han har råkat ut för mycket betungande saker i sitt liv. Och har inte rätt ut det med sig själv. Han har troligen inte heller fått någon hjälp att reda ut det. Alla vill vi bli älskade och älska andra.

Helt plötsligt fick jag en så otrolig härlig varm känsla, ett lugn uppstod i min kropp. Jag blev otroligt glad att få höra detta sägas till mig. Och det innan jag ens hade förklarat hela min situation för henne. Jag har hela tiden sagt till A, att jag inte vet varför jag gör som jag gör. Jag har ju aldrig tidigare sagt saker som har sårat andra, och jag har aldrig tidigare ljugit under mitt vuxna liv.

Jag berättade om att jag har gått igenom hela mitt liv, att jag har skrivit ner alla större händelser som har hänt, år för år, med min terapeut. Och även nu fick jag en otrolig fin bekräftelse, att jag gör precis rätt.

Jag har nu bara fem år kvar att skriva ner i mina nu 14st A4 block. Sedan ska jag läsa igenom dessa block fem gånger innan jag bränner de som ett symboliskt avslut på min depression.

Nu är min största önskan och hopp att A läser detta och försöka förstå MIG OCH MIN situation i det som har hänt oss.

Och till alla ni som har hört och läst i andra bloggar om mig, vill jag bara säga:

Ta reda på fakta från bägge parterna innan ni tar den enes parti, och börjar inte skriva nedlåtande saker om den personen ni inte ens har pratat med eller för den delen inte träffat.

Sommarlovet mellan 5:an och 6:an

Jag var då drygt 11 år och tillbringade alla mina somrar på en bondgård i Hälsingland. Där hade mina föräldrar hyrt en del av en nerlagd gård, från det att jag var 5 år till jag blev 19 år. Denna sommar blev en stor vändning i mitt liv. Jag fick lära mig att köra traktor, och hjälpa till med alla typer av arbeten i ladugården. Denna sommar var ett underbart avbräck från skolans plågoandar. Jag var fri, fri att leva.

När sedan höstterminen startade återgick mitt liv till det vanliga. De andra grabbarna hade ju också växt till sig, och hade blivit större, starkare och grövre i deras ordförråd. Och det gjorde inte mitt liv enklare precis.

Jag halkade efter ännu mera i skolarbetet. Jag hade ingen lust och läsa geografi, svenska, samhällskunskap eller fysik. Och framförallt inte religionskunskap. Det var en pest som var total.

Ja så gick hela min skoltid till. Jag avlutade grundskolan med bottenbetyg, och hade ingen tanke på att komma in på dåvarande yrkesskolan.

Sommaren gick, och jag tänkte stanna kvar på bondgården. Men så blev det inte. Jag blev uppringd av skolan och fick en förfrågan om jag ville vara med i ett experiment. Vi skulle läsa in en två årig kurs på ett år. Plus att den sommaren så förlovade jag mig med min granntjej.

Impulsiv grej som inte höll, pga. av att vi bodde för långt ifrån varandra.