Ett litet inlägg innan jag fortsätter att skriva om min depression.

Det är idag ett år sedan jag och A var ute på gården och sågade ner en julgran till oss, och detta blev även min sista natt tillsammans med A och hennes barn. Och då hon endast en dag efter att hon skrev till mig:

”Inte lämnar jag dig xxxxx – du är ju min prins på jorden! Älskar dig. Pussiluss. Nattinatt!

Och det finns ingenting som kommer att göra min smärta mindre outhärdlig, än att jag fortfarande drömmer om henne och hennes barn i princip varje natt. Jag saknar denna kvinna något så ofantligt som det bara går att göra. Hon har planterat en djupt rotad planta i mig, som bara jag kan begripa mig på (kanske hon också kan förstå). Men jag kan inte förstå varför hon hatar mig, och inte vill lyssna på mig om vad orsaken till vårt (mitt) problem var. Jag vet nu och kan förstå vari min orsak till mitt uppförande var då. Men det kan inte A veta, för hon vill inte lyssna på mig. Utan jag har fått en stämpel på mig som inte stämmer, med mitt rätta jag.

Jag fortsätter nu där jag avslutade sist. Nu ska jag backa mitt liv ytterliggare fem år, det vill säga totalt tio år tillbaka i mitt liv. Denna gång vände vi på det hela, och startade tio år tillbaka i tiden. Sommaren 2003. Detta gick mycket lättare än vad jag hade kunnat tänka mig. Men det första steget var ju bara en grov genomgång av fem år, fram till år 2008. Det blev endast 22 sidor av dessa fem år, istället för 94 sidor som det blev av de andra fem åren. Men även denna gång blev det fler sidor, efter som tiden gick och minnet återkom. Efter två veckor med bearbetning av fem år till, så kom jag uppe i totalt 213 sidor, med minnen av mitt liv. MYCKET JOBBIGA minnen, Men även många GLADA minnen också, så klart. Så nu var mina senaste tio åren av mitt liv genomgånget, och jag kunde skönja vad jag senare fick en kraftig bekräftelse på av mina Psykoterapeuter. Men innan jag går in på detta så återstår ca 45 år till att gå igenom.

Men nu tänker jag önska alla en riktig GOD JUL, med många kära återbesök av nära vänner och släcktingar.

Själv kryper jag in i mitt ide, och återkommer efter jul. Ha det bra !!!

Puss och kram till er som eventuellt läser detta.//pellep

Ja, nu är luciahelgen, över med vad allt det innebär. Tyvärr så han jag inte med Gudstjänsten på fredagen. Men däremot så blev det Högmässa i söndagens 3:e advent.

Det är otroligt vad vissa dagar och händelser, kan ställa till problem i min hjärna. Jag förknippar många saker med min (fd.) älskling. Jag älskar henne fortfarande.

Jag träffade en psykolog i Gimo, och en Psykoterapeut i Uppsala. Dessa två personer har betytt otroligt mycket för mig den här sommaren och hösten.

Jag fick till en början göra en redogörelse om mina år tillsammans med min kärlek (jag kan kalla henne för A). Det vill säga de tre sista åren. Och sedan backade vi tillbaka ytterligare några år. Så nu blev det fem år. Dessa fem år fyllde nu 25 sidor i mitt kollegieblock. Men det kommer inte att sluta med dessa 25 sidor. Efter tre genomgångar av dessa fem år så var vi uppe i 47 blad (94 sidor).  Nu började jag bli rädd, ska jag skriva en ny bibel? eller……

När jag under dessa veckor läser igenom mina anteckningar så går det åt otroligt många hushållsrullar med papper, och många svordomar.

Det är så frustrerande att läsa om sitt eget liv, och vad jag har gjort, men som jag inte förstår varför. Efter att jag har läst dessa sidor om och om igen, så kryper det i hela min kropp av frustration. Jag är ledsen, arg, sårad, bedrövad och olycklig. A, jag älskar dig.

Läkare, Psykologer och Psykoterapeut är helt fantastiska på att luska fram orsakerna, till olika typer av problem.

Jag fick efter en tid plats hos en Psykolog som tog sig ann mitt problem, och grävde sig sakta och försiktigt in i min hjärna.

Jag fick följande utskrift av min Psykologer och Psykoterapeut i Uppsala:

Mäns depressioner

av Johan Ydrén, kategori Depression

Depression är en sjukdom. Vi har alla tillfällen då vi känner oss nedstämda, har mindre energi och är nere, inte minst i samband med stora motgångar och förluster. Det är naturligt att sörja men en depression är mer än så. Att vara nere efter en motgång är något som går över, en depression kan vara i månader och år. Redan när man känt sig ordentligt ur balans i mer än två veckor utan att kunna sätta det i samband med en allvarlig händelse i ens liv är det dags att börja fundera på att söka hjälp. Depressioner kan inte bara förstöra vår vardag genom att suga ut vår energi och fylla oss med negativa känslor, det påverkar våra relationer och arbeten, i förlängningen är det en sjukdom som leder till allt för många självmord. Framförallt är det en sjukdom som påverkar våra liv kraftigt och som går att behandla med terapi och medicin.

Det är betydligt fler kvinnor än män som diagnostiseras med depressioner och som söker behandling för det. Förmodligen är det vanligare att kvinnor blir deprimerade än att män blir det. Man har dock upptäckt att många män är deprimerade men uppvisar andra symptom än vad som klassiskt har uppfattats som tecken på depressioner. Det är viktig kunskap för även om de flesta upplever det som svårt att söka professionell hjälp med psykiska besvär så är det ofta mer stigmatiserat för män än för kvinnor. Det är också fler män som dör i självmord, något som ofta är förknippat med depressioner.

Jag är inte så förtjust i att etikettera något med manligt och kvinnligt. De flesta av oss är på en skala manliga i vissa sammanhang och kvinnliga i andra. Det betyder att det som beskrivs som en manlig depression kan förekomma hos kvinnor också utan att det är förvånade och många män blir deprimerade med traditionella symptom.

Kulturellt är många män uppväxta med en attityd att man ska vara stark och klara sig själv. Det finns till och med ordspråk som ”en bra karl reder sig själv”. Att visa svaghet är inte något som unga pojkar eller vuxna män uppmuntras till. Det gäller fysiska problem men särskilt psykiska problem som ofta är mindre påtagliga. Ett brutet ben är svårt att ignorera men nedstämdhet är lätt att se som en personlig svaghet och något man borde kunna rycka upp sig ifrån.

Eftersom svaghet är uteslutet och med det möjligheten att söka stöd från omgivningen tenderar deprimerade män i högre grad än kvinnor söka hjälp och förklaringar utanför sig själva. Passivitet och nedstämdhet är yttre tecken på en klassisk depression men riktar man det utåt så kan symptomen istället vara ilska och aggression mot omgivningen. Det är vanligt att män överdriver beteenden som kopplas till manlighet. De har sexuella affärer, begraver sig i jobb, skaffar statusvaror, är kontrollerade och aggressiva. I botten finns sällan något annat än tomhet men det går ändå odiagnostiserat eftersom det är beteenden som i viss mån uppmuntras i vår kultur. Missbruk som självmedicinering är också ett vanligt symptom på depression bland män. Inte minst olyckligt eftersom alkohol och andra droger ofta har depression som bieffekt.

När män talar om sina problem är det troligare att de fokusera på fysiska symptom än psykiska. Sömnproblem, både att man sover för lite och för mycket, minskad sexlust eller minskad potens, problem med matsmältningen, huvudvärk, värk i kroppen, det är alla vanliga symptom när man är deprimerad. Men om man beskriver de fysiska problemen men har svårt att uttrycka, ja kanske till och med svårt att göra sig själv medveten om känslor som, nedstämdhet, skuld och andra psykiska symptom finns det risk för att depressionen inte upptäcks.

Vanliga depressionssymptom för både män och kvinnor är nedstämdhet, minskat intresse för relationer och aktiviteter som man brukade uppskatta, viktnedgång, sömnproblem, brist på energi, skuldkänslor, koncentrationssvårigheter, trötthet, minskad sexlust, självmordstankar. I den s.k manliga depressionen kan man komplettera det med fler symptom som:
Ilska, frustration och ökad irritation

• Våldsamt beteende
• Riskbeteende som otrohet och vårdslöshet i trafiken
• Missbruk av alkohol och andra droger
• Att man begraver sig i arbete och karriär
• Kraftigt ökad sexdrift

Depressioner under behandling med terapi har goda prognoser. Obehandlade depressioner orsakar mycket onödigt lidande både för den drabbade och för dess omgivning.

Under tiden som jag väntade på att få komma till en psykolog, så startade jag med att gå till biblioteket och låna en otrolig mängd böcker, för att försöka förstå mig på hur jag hade kunna glömma hur jag ska uppföra mig i ett kärleksförhållande. En sådan sak kan jag väll aldrig glömma, eller…..

Jag läste bok efter bok, och blev mer och mer förtvivlad och lessen. Hur hade jag kunnat bete mig på detta sätt mot dom som jag älskade så. Så småningom började ett ljus tändas i mig, jag kan inte fixa detta problem på egen hand. Det kan ingen göra. Jag visste hela tiden hur jag skulle visa min kärlek till mina nära och kära, men min hjärna ville något annat. Denna upptäckt var för mig skrämmande. Hade jag blivit totalt tokig eller var alla andra tokiga? Jag grät mig igenom många nätter och dagar, för jag saknade min älskling så fruktansvärt mycket. Hon som bara fanns endast en och en halv mil ifrån mig. Men ville inte ha med mig att göra. Det var och är hårt. Jag läste den ena boken efter den andra, och det gjorde mig så fruktansvärt ont när jag mer och mer förstod hur mycket jag hade sårat min underbara älskling, både mentalt och psykiskt. Nu startade min första omgång hos psykologen.

Jag försökte att göra allt för att förstå hur min kära kände sig, eller rättare sagt hur dom kände sig. Jag skrev brev för att försöka förklara, men allt som jag skrev förvärrade bara det hela.

Det började bli sommar då jag helt plötsligt fick ett sms att jag var tvungen att hämta mina saker dagen därpå…. Ja, nu snurrade karusellen i mitt huvud ännu snabbare. (tur att jag har kompisar som kunde ställa upp med kort varsel).   Måndagen efter satt jag hos min psykolog och skrev:

Jag kan inte förstå, det jag inte vet.

Och det jag inte vet, kan jag inte förstå.

Men om jag kan förstå, det jag vet.

Så vet jag också, vad jag förstår.

Ja, efter den helgen gick allting utför för mig (oss).

Det blev en hel del gräl och pajkastning via telefonen, och jag gjorde allt för att det skulle bli bra mellan oss. Jag ville en sak, hon ville en annan och min hjärna sa en tredje sak, och munnen min en fjärde. Med andra ord totalkaos i min hjärna.

I mitten på februari månad ringde hon och avslutade vårt förhållande, det blev den droppe som fick min hjärna att slockna. Jag blev ett hispigt nervvrak, jag viste inte vad jag skulle tänka eller göra och än mindre förstå. Jag blev tvungen att uppsöka läkare omedelbart.

Det tog bara ett par minuter hos läkaren och han förstod att detta var en alvarlig situation.

Jag blev inlåst på psyket i två veckor (och dit vill jag inte igen). Men jag fick en otrolig hjälp med att förstå vad det var som hade hänt med mig, för jag hade nog aldrig kunnat tänka mig att en sådan här sak skulle kunna hända mig. Jag var ju den stabilaste människa på jorden….

Jag tänkte att det var då själva f-n om inte jag ska kunna fixa detta problem. Det var det absolut bästa val i hela mitt liv som jag tog där och då. Jag bestämde mig för att reda ut mitt problem och ta reda på orsaken till detta. För jag kunde fortfarande inte förstå varför jag var som jag var, och jag kunde inte förstå att jag inte förstod. Nu startade en period av mitt liv som jag sent skall glömma, eller rättare sagt jag ska aldrig glömma den.

I november månad för ett år sedan så flyttade jag ut från min STORA kärlek  . Detta var en stor sorglig dag för oss två. Jag hade då endast en månad tidigare börjat gå hos en

Psykoterapeut, och detta hade en inverkan på mig som jag sent skall glömma.

Jag blev ännu mera lättsårad och mera svårbegriplig, jag kunde växla mellan att vara glad till att grina, på bara ett par sekunder. Vi träffades ibland någon kväll eller en helg, och då var vi lyckliga tillsammans. Jag hade under de senare åren upptäckt att jag ibland kom med inte ärliga sanningar till min omgivning. Detta hade blivit ett stort problem, inte bara för mig utan framförallt för mina närmaste. Jag viste att det jag sa inte var sant, och jag viste att jag aldrig brukade ljuga för någon. Och ändå blev det jag sa inte sanningen. Det var fruktansvärt, när jag innerst inne viste att jag ljög, men inte kunde tala om sanningen. Det går inte att beskriva hur sorgsen och instängd jag kände mig. Och jag blev mer och mer rädd för att min kärlek skulle försvinna från mig. Jag gjorde allt för att hålla skenet uppe, men jag tror att min älskade och hennes barn pratade ihop sig för att få till ett avslut. När så julafton var i antågande så blev det som det blev, jag var inte välkommen hem för att fira julen. Och när jag fick detta besked så var det som om jag fick ett ton snö över mig. Jag visste inte hur jag skulle överleva. Det var den absoluta värsta julen för mig, sitta ensam i en liten stuga utan grannar och utan vänner.

Det blev sängen kl åtta, på julafton……

En kort beskrivning hur det hela startade.

Jag har alltid varit en hårt arbetande person i hela mitt liv. Bara en sådan sak kan ställa till det rejält i hjärnan, om man inte är försiktig. Jag har både varit anställd, drivit eget med anställda och blivit anställd igen. Bildat familj, och flyttat ett flertal ggr, skaffat sommarstuga, flyttat igen. Längre beskrivning av hur mitt liv var innan detta problem uppdagades, får ni inte.

Ja, nu tror jag att jag kan starta med min egentliga berättelse.

Jag träffades av en blixt i form av en underbar och stark kärlek, för ca tre och ett halvt år sedan. Jag blev totalt tagen och förälskad i denna kvinna. Och av vad jag förstod då, så var det lika för henne. Vi började att umgås, och rätt snart flyttade jag hem till henne, och hennes barn. Efter bara ett halvår så fick jag reda på av dom att jag kom med en massa taskiga kommentarer till vad dom gjorde, eller inte gjorde. Hur man ska göra och/eller inte göra. Men jag hade inte den blekaste aning om detta. Jag förstod inte och trodde inte på det, jag hade aldrig gjort så tidigare. Jag var ju inte en sådan människa som talade om för andra hur vi skulle vara, eller göra. Det visste jag sedan alla mina år tillsammans med en massa människor omkring mig. Jag hade under hela mitt vuxna liv fått höra att jag var den absoluta bästa "svärmorsdrömmen".

Men detta höll på till och från, mer och ibland mindre. Vi grälade, jag fick en massa frågor av henne, som jag inte hade något svar på. (jag förstod inte vad hon menade). Jag blev otroligt lätt sårad och lessen, när hon kom med dessa påståenden. Dom blev då ännu mera sårade av att de sårade mig, och jag sårade dom på mitt idiotiska sätt, som jag inte förstod något av.

Ja, så höll det på under att par år. För ett år sedan bestämde vi oss för att vi skulle flytta isär en period, för att jag skulle då kunna under denna tid reda ut mitt liv. Och vi skulle starta om från början igen, och göra saker och ting rätt, eller åtminstone mera rätt.

Alla vi som har varit, eller är trasiga inombords. Vi kan bara bli STARKARE !!! 

Tänk tanken.

Om vi alla människor skulle kunna ta varandra i handen och säga ”hurra vad vi är bra på att hjälpa och stötta” så skulle vi alla må så mycket bättre i skäl och hjärta. Och att vi kan finnas för varandra.

Det som hände mig i mitt liv, var att en för mig absolut bästa finaste och vackraste människa tog avstånd från mig. Jag kunde bara inte förstå varför. Men sedan en tid tillbaka så förstår jag hela innerbörden med det. Det var meningen att jag skulle upptäcka mina brister, och förstå det på ett sätt som jag inte kunde tidigare. För att vi människor ska kunna förstå och begripa oss på hur vår hjärna fungerar i olika situation, i detta komplicerade samhället som vi lever i. Så måste vi kunna inse att vi inte kan klara av det själva, utan vi måste få ta hjälp av vad samhället har att erbjuda oss. I form av ”hjärnskrynklare” eller ett bättre uttryck är ”hjärnstrykjärn”. Vi ska inte tro att vi kan fixa allt själva (trotts att vi är människor). Hjärnans irrgångar är så otroligt mycket mera komplexa än vi kan ana och förstå. Och dessutom så är vi ju alla olika varandra. När vi människor inte kan hantera våran egen hjärna, hur ska vi då kunna förstå och hantera andras hjärnor??? Och då speciellt om vi inte är hela av oss. Som jag skrev tidigare. Att har vi varit nere på ravinens botten, så vill vi inte dit igen. Vi vill varken bli sårade, eller såra andra. Vi kommer att göra allt som står i vår makt för att inte hamna där igen. Och vi blir bara starkare och starkare, helare och helare, för varje dag som går. Vare sig vi vill eller inte, men bara med rätt hjälp.

Jag har tråkigt nog sårat de människor som jag inte ville såra av något skäl på denna jorden. Och det vill jag inte råka utför en endaste gång till. För den skadan som blev mellan oss, kommer för all framtid bidra med ärr i våra bådas hjärtan, kroppar och själar. Vi kan bara förlita oss på att vi ska kunna försonas med varandra. Men tyvärr så väntade inte denna underbara kvinna och hennes barn på mig, så jag hann aldrig bevisa att jag hade blivit hel, (eller mycket helare). Men denna kvinna kommer för all framtid att stå överst på pedistalen på det högsta berget i denna mänskliga värd. För mig….

Du är och kommer för all framtid att vara den kvinna som jag har älskat och kommer att älska mest i hela mitt liv.