Tänk vad livet kan förändras. Idag är det fem år sedan det hände, då jag trodde på en ny framtid. Med så blev det inte ... eller ... jo, det blev det visst det. Men inte som jag, eller vi trodde då.

Då på morgonen den 27 april 2010 efter resa i 9331 med god mat, lite dans, rött vin, och huvudvärk. Där satt jag och grät av lycka i bilen, jag hade ju helt enkelt träffat värden gulligaste och mysigaste kvinna. Jag kunde inte förstå att det kunde vara sant. Tyvärr var jag tvungen att släppa av henne vid universitetet, så hon kunde ta bussen hem. Jag ångrar otrolig djupt och bittert att jag inte hade tagit ledigt från mina arbeten även denna dag, så kunde jag ha skjutsat hem denna underbara dam. Men nu var det så, och efter att ha vinkat av henne så satte jag mig ner i min bil och bara grät och grät, inte utav sorg utan av lycka.

Men jag skulle ha anat oråd redan då, det var ju bara för bra för att kunna vara sant.

Och jag förstår ju henne utifrån hennes synvinkel också. Det som hände mellan oss, eller rättare sagt med mig, hade varken hon eller jag kunnat förutse. Men med ett 27 årigt äktenskap bakom mig så skulle jag ha varit mera uppmärksam på mitt beteende, och förstått att något var fel. För under de första 23 åren så var det inga som helst problem med mig, utan mina problem kom efter dessa år.

Och som alla vet, som har läst detta så har jag nu haft en långvarig behandling och är en fri människa, en fri människa som är lugn, harmonisk och konkret i livet. En fri människa som hjälper andra människor som har problem med sina beteende. Men bara som rent terapiarbete, och det för oss båda. (Den jag hjälper och mig själv.