I dag är det ett år sedan jag blev inlåst på psyket.    

Som tur är så har jag inte så mycket minne av den dagen, men jag vet att läkaren åkte med mig i taxin till psyk. Där fick jag nog lite piller så att jag skulle bli lugn och sova.

Den första veckan var väldigt jobbig. Humöret åkte både hiss och karusell samtidigt, och jag gick bara rakt fram, in i alla väggar som över huvet taget fanns i min närhet. Men efter en vecka så fick jag en vårdare som verkligen tog tag i mitt problem. Han var en sådan person som jag bara har läst om, men aldrig tidigare har träffat. Han tog sig tid till att bara komma till mig och prata om allt och inget. Det var en sådan otroligt skön känsla att bara få prata med någon som jag inte kände. Jag skämdes ingenting alls, för jag hade inget att skämmas för.

Han såg till att jag fick min första hjälp tillsammans med en Psykolog och en Psykoterapeut.

Men den absolut bästa hjälpen har jag fått nu under hösten. Men då tyvärr så är det 14 mil t/r.

Så det går bort mycket arbetstid för mig, men hälsan och min förståelse är så mycket viktigare än att arbeta.

Ska i morgon till Psykoterapeuten för en uppföljning, och det gör mig så glad. För då får jag reda på hur de tycker att allt har fungerat med min nertrappning av medicinen. Jag känner mig mycket gladare i dag än vad jag gjorde för två veckor sedan.

Jag har nu avklarat tvättstugan i kväll efter en hel dags arbete. Nu blir det duschen och sedan sängen, den tomma sängen…

Jag älskar dig, Jag vill krama dig, Jag saknar dig//Pelle

ETT ÅR I DAG !!!

Läs vidare i morgon......

Dagens arbete avklarat.

Jag har idag varit i kyrkan på högmässa, den var bra men alldeles för lite folk i kyrkan.

Efter kyrkan gick jag en sväng på kyrkogården för att titta på hur olika alla gravarna är. Det finns stora, det finns små. Många är helt och hållet igenväxta, men ett fåtal är mycket vackra och välpyntade.

Efter detta åkte jag upp till stora garaget och arbetade med firmabilen, som ska vara färdig om 1 ½ vecka. Då blir det körförbud på den som jag har i dag. Jag har precis kommit där ifrån nu, och ska bara duscha och sedan krypa i säng.

Jag hoppas att denna natt blir bättre än den som har varit.

Tänk om jag bara kunde backa mitt liv ett par år.

Det hade varit underbart om jag hade sluppit få uppleva denna tragedi som min depression har medfört. Och framför allt mina närstående, och då tänker jag på min kära….

Stor sorg och saknad.

Kram Pelle.

Nu är det söndag, och dags att gå till kyrkan.

Ska gå dit för att få ett inre lugn i både kropp och själ.

I går gick jag runt på tre kyrkogårdar bara för att titta på olika gravar, och känna en inre frid.

Sedan är det bara och åka till jobbet och fixa mitt nya arbetsfordon som ska inredas.

Saknar min fd kärlek, drömmer om henne varje natt. Vaknar i princip att par gånger varje natt och är lessen.

Jag skulle så otroligt mycke vilja att det skulle bli bra mellan oss igen.

Saknar dig och dina barn.

Pelle

  Jag önskar er alla en hjärtlig  

ALLA HJÄRTANS DAG

Själv har jag ingen att önska det till

Förutom mina barn som bor 30 mil bort.

Men jag har ingen käresta att krama om i kväll

Och som jag kan kela med.

Pussar och kramar //Pelle

  JAG

  DU

Jag är heligt förbannad, arg, lessen, sårad, besviken, frustrerad, orolig och fundersam.

Varför ska just jag hamna i denna situation, precis då jag trodde att jag hade landat i mitt liv.

Nu när min kropp och knopp mår bra, så blir allt bara fel så kan jag inte tänka på något annat än just henne, jag drömmer om henne, blundar jag så känner jag henne, jag kan inte göra vissa saker, för det påminner mig om henne.

Vad jag och alla andra runt omkring mig förstår, så betyder det bara en sak.

Nämligen att Jag älskar henne!!

Jag är så fruktansvärt förbannad på mig själv, för att jag lät detta hända mig. Om jag bara hade förstått det innan jag träffade henne. Hon som blev min stora kärlek för snart fyra år sedan. Hade jag bara vetat att det skulle sluta i en sådan tragedi både för henne och för mig, så hade jag hållit mig undan från henne och så långt bort som möjligt.

Jag har hört av henne att hon bara ska göra saker som känns okej för henne, men det är inte okej för mig.

Om nu jag bara ska göra saker som känns okej för mig, så är inte det okej för henne.

Vad ska jag (vi) göra då???

Jag vill bara få träffa henne och förklara mitt problem, och min skuld i det som har hänt. Och det vill jag göra för min skull. För att jag ska må bra.

Jag ska inte försöka få henne tillbaka, för hon har ju skaffat sig en ny älskling i sitt liv. Och det är ingenting som jag kan eller ska försöka ändra på. Och hon ska flytta ifrån det hem som jag var med och renoverade under vårt sista år tillsammans.

Det kan jag inte heller ändra på, för att det är hon som äger det. Men det känns så hårt i mitt hjärta, att jag inte kan få vara med henne.

Jag vill inte såra henne i deras förhållanden, men jag vill att hon ska få veta min inställning till hennes beteende gentemot mig.

För jag har under ett flertal gånger fått reda på hennes inställning i mitt beteende.

Det är alla hjärtans dag på fredag, tre dagar efter så är det ett år sedan hon ringde och gjorde slut. Varför ringa och meddela ett sådant viktigt beslut? Efter nästan tre år tillsammans!

Vi är i alla fall vuxna människor, och vi kan PRATA.

Eller har vi vuxna inte tid med det i vårat jordeliv, det kanske är alldeles för kort för att vi ska bry oss om varandra???

Eller är det så att vi bara ska rätta oss efter den enes krav i ett par förhållande???

För du vill inte lyssna på mig, varken då eller nu.

Jag tycker nog att vi ska kunna träffas och prata om detta, för att både du och jag ska kunna gå åt varsitt håll utan att den ene av oss känner hat mot den andre.

Du är hatisk mot mig, men det var du som gjorde slut, inte jag.

Jag är inte hatisk mot dig, men jag vill kunna skiljas som en vän, och inte som fiender.