I dag är det ett år sedan jag blev inlåst på psyket.    

Som tur är så har jag inte så mycket minne av den dagen, men jag vet att läkaren åkte med mig i taxin till psyk. Där fick jag nog lite piller så att jag skulle bli lugn och sova.

Den första veckan var väldigt jobbig. Humöret åkte både hiss och karusell samtidigt, och jag gick bara rakt fram, in i alla väggar som över huvet taget fanns i min närhet. Men efter en vecka så fick jag en vårdare som verkligen tog tag i mitt problem. Han var en sådan person som jag bara har läst om, men aldrig tidigare har träffat. Han tog sig tid till att bara komma till mig och prata om allt och inget. Det var en sådan otroligt skön känsla att bara få prata med någon som jag inte kände. Jag skämdes ingenting alls, för jag hade inget att skämmas för.

Han såg till att jag fick min första hjälp tillsammans med en Psykolog och en Psykoterapeut.

Men den absolut bästa hjälpen har jag fått nu under hösten. Men då tyvärr så är det 14 mil t/r.

Så det går bort mycket arbetstid för mig, men hälsan och min förståelse är så mycket viktigare än att arbeta.

Ska i morgon till Psykoterapeuten för en uppföljning, och det gör mig så glad. För då får jag reda på hur de tycker att allt har fungerat med min nertrappning av medicinen. Jag känner mig mycket gladare i dag än vad jag gjorde för två veckor sedan.

Jag har nu avklarat tvättstugan i kväll efter en hel dags arbete. Nu blir det duschen och sedan sängen, den tomma sängen…

Jag älskar dig, Jag vill krama dig, Jag saknar dig//Pelle