Jag är heligt förbannad, arg, lessen, sårad, besviken, frustrerad, orolig och fundersam.

Varför ska just jag hamna i denna situation, precis då jag trodde att jag hade landat i mitt liv.

Nu när min kropp och knopp mår bra, så blir allt bara fel så kan jag inte tänka på något annat än just henne, jag drömmer om henne, blundar jag så känner jag henne, jag kan inte göra vissa saker, för det påminner mig om henne.

Vad jag och alla andra runt omkring mig förstår, så betyder det bara en sak.

Nämligen att Jag älskar henne!!

Jag är så fruktansvärt förbannad på mig själv, för att jag lät detta hända mig. Om jag bara hade förstått det innan jag träffade henne. Hon som blev min stora kärlek för snart fyra år sedan. Hade jag bara vetat att det skulle sluta i en sådan tragedi både för henne och för mig, så hade jag hållit mig undan från henne och så långt bort som möjligt.

Jag har hört av henne att hon bara ska göra saker som känns okej för henne, men det är inte okej för mig.

Om nu jag bara ska göra saker som känns okej för mig, så är inte det okej för henne.

Vad ska jag (vi) göra då???

Jag vill bara få träffa henne och förklara mitt problem, och min skuld i det som har hänt. Och det vill jag göra för min skull. För att jag ska må bra.

Jag ska inte försöka få henne tillbaka, för hon har ju skaffat sig en ny älskling i sitt liv. Och det är ingenting som jag kan eller ska försöka ändra på. Och hon ska flytta ifrån det hem som jag var med och renoverade under vårt sista år tillsammans.

Det kan jag inte heller ändra på, för att det är hon som äger det. Men det känns så hårt i mitt hjärta, att jag inte kan få vara med henne.

Jag vill inte såra henne i deras förhållanden, men jag vill att hon ska få veta min inställning till hennes beteende gentemot mig.

För jag har under ett flertal gånger fått reda på hennes inställning i mitt beteende.

Det är alla hjärtans dag på fredag, tre dagar efter så är det ett år sedan hon ringde och gjorde slut. Varför ringa och meddela ett sådant viktigt beslut? Efter nästan tre år tillsammans!

Vi är i alla fall vuxna människor, och vi kan PRATA.

Eller har vi vuxna inte tid med det i vårat jordeliv, det kanske är alldeles för kort för att vi ska bry oss om varandra???

Eller är det så att vi bara ska rätta oss efter den enes krav i ett par förhållande???

För du vill inte lyssna på mig, varken då eller nu.

Jag tycker nog att vi ska kunna träffas och prata om detta, för att både du och jag ska kunna gå åt varsitt håll utan att den ene av oss känner hat mot den andre.

Du är hatisk mot mig, men det var du som gjorde slut, inte jag.

Jag är inte hatisk mot dig, men jag vill kunna skiljas som en vän, och inte som fiender.