Tänk att det är så att, Vi som har varit trasiga människor oftast blir mycket helare än de hela människorna är eller kommer att bli. Jag var en trasig människa i flera år, utan att veta om det. Men jag hade den turen (och oturen) att min älskade   sambo och hennes barn sa det till mig, många gånger. Men jag kunde inte ta det till mig, som på för mig var ett acceptabelt sätt. Vi är komplicerade och ju mer saker vi har med oss i bagaget desto svårare ter sig livet för oss. Känslorna som vi stänger inne och ute har en klar och tydlig tendens att manifestera sig på något sätt i våra liv. Då ofta i svårbegripliga och förvrängda former. Man undrar vad "det där" som kom fram som ilskeutbrott handlar om, men kan inte härleda det till sin egentliga källa. Tillämpar vi detta som en allmän strategi med våra närmaste växer det onämnbara och ganska snabbt börjar saker och ting leva sitt eget liv. Det man inte kan, får, vill, vågar prata om växer sig allt större och tar sig egna uttryck. Det gäller att orka och våga lämna den egna trygga bekvämlighetszonen för att kunna ta det till sig. Som ett exempel kan man ta att man irriterar sig på att svärfar (om man nu har någon) som ofta kommer på besök, eller ”varför gör du inte si eller så”. Kanske gillar man inte detta och istället för att tala med sin partner tiger man och fortsätter vara irriterad. Irritationen växer sig större och allt medan man för husfridens skulle fortsätter att undvika samtal om detta tar den sig oanade proportioner. Och helt plötsligt börjar man att ljuga Så var det för mig. Detta slutade då i tragedi. Mina närmaste hade en otrolig jobbig period av frustration och undran ”vad händer”. Och själv förstod jag inget av det hela. Det tog mig lång tid att förstå detta problem, innan jag tog mig i kragen och tänkte, varför ska det vara så svårt att förstå en sådan sak innan det går så här långt. Jag la ner all min kraft och energi, som jag för övrigt inte hade. Till att övertala och intala mig att jag ska fixa detta, och vinna över dessa människor som inte trodde på mig. Det blev en otrolig jobbig och arbetsam period, där jag och mina närmaste åkte en berg och dalbana som nog var den absolut största i värden. Ena dagen bar det iväg uppför, för att i nästa sekund vända nerför, till den absoluta djupaste ravin. Detta pågick under flera månader och tog all min kraft, som jag för övrigt inte hade. Jag gick hos läkare, psykologer, kuratorer och psykoterapeuter ofta under en lång tid. Men efter mycket skrivande och tänkande och ett för mig ett bra sätt, var att backa bandet hela vägen tillbaka till min barndom och uppväxt. För att skriva ner månad för månad, år efter år. Och bearbeta varje sida för sig. Jobbigt ja…..men nyttigt! Jag tror att vi människor som har varit trasiga och som nu tror att vi är hela, aldrig kan bli riktigt hela, men vi är betydligt helare än tidigare. Och det måste vi arbeta med rester av våra liv, men det är viktigt att alla hjälps åt för att klara det. När vi har kommit ner i botten av ravinen så finns det bara en väg ut, UPPÅT. Och den vägen ska vi alla vandra tillsammans. Och det är viktigt att vi alla hjälps åt för att förstå det, och vi måste prata, prata, prata och prata ännu mera. 

"Bara viljan finns kan man förändra sig själv, men inte någon annan”.