Under tiden som jag väntade på att få komma till en psykolog, så startade jag med att gå till biblioteket och låna en otrolig mängd böcker, för att försöka förstå mig på hur jag hade kunna glömma hur jag ska uppföra mig i ett kärleksförhållande. En sådan sak kan jag väll aldrig glömma, eller…..

Jag läste bok efter bok, och blev mer och mer förtvivlad och lessen. Hur hade jag kunnat bete mig på detta sätt mot dom som jag älskade så. Så småningom började ett ljus tändas i mig, jag kan inte fixa detta problem på egen hand. Det kan ingen göra. Jag visste hela tiden hur jag skulle visa min kärlek till mina nära och kära, men min hjärna ville något annat. Denna upptäckt var för mig skrämmande. Hade jag blivit totalt tokig eller var alla andra tokiga? Jag grät mig igenom många nätter och dagar, för jag saknade min älskling så fruktansvärt mycket. Hon som bara fanns endast en och en halv mil ifrån mig. Men ville inte ha med mig att göra. Det var och är hårt. Jag läste den ena boken efter den andra, och det gjorde mig så fruktansvärt ont när jag mer och mer förstod hur mycket jag hade sårat min underbara älskling, både mentalt och psykiskt. Nu startade min första omgång hos psykologen.

Jag försökte att göra allt för att förstå hur min kära kände sig, eller rättare sagt hur dom kände sig. Jag skrev brev för att försöka förklara, men allt som jag skrev förvärrade bara det hela.

Det började bli sommar då jag helt plötsligt fick ett sms att jag var tvungen att hämta mina saker dagen därpå…. Ja, nu snurrade karusellen i mitt huvud ännu snabbare. (tur att jag har kompisar som kunde ställa upp med kort varsel).   Måndagen efter satt jag hos min psykolog och skrev:

Jag kan inte förstå, det jag inte vet.

Och det jag inte vet, kan jag inte förstå.

Men om jag kan förstå, det jag vet.

Så vet jag också, vad jag förstår.

Ja, efter den helgen gick allting utför för mig (oss).

Det blev en hel del gräl och pajkastning via telefonen, och jag gjorde allt för att det skulle bli bra mellan oss. Jag ville en sak, hon ville en annan och min hjärna sa en tredje sak, och munnen min en fjärde. Med andra ord totalkaos i min hjärna.

I mitten på februari månad ringde hon och avslutade vårt förhållande, det blev den droppe som fick min hjärna att slockna. Jag blev ett hispigt nervvrak, jag viste inte vad jag skulle tänka eller göra och än mindre förstå. Jag blev tvungen att uppsöka läkare omedelbart.

Det tog bara ett par minuter hos läkaren och han förstod att detta var en alvarlig situation.

Jag blev inlåst på psyket i två veckor (och dit vill jag inte igen). Men jag fick en otrolig hjälp med att förstå vad det var som hade hänt med mig, för jag hade nog aldrig kunnat tänka mig att en sådan här sak skulle kunna hända mig. Jag var ju den stabilaste människa på jorden….

Jag tänkte att det var då själva f-n om inte jag ska kunna fixa detta problem. Det var det absolut bästa val i hela mitt liv som jag tog där och då. Jag bestämde mig för att reda ut mitt problem och ta reda på orsaken till detta. För jag kunde fortfarande inte förstå varför jag var som jag var, och jag kunde inte förstå att jag inte förstod. Nu startade en period av mitt liv som jag sent skall glömma, eller rättare sagt jag ska aldrig glömma den.