Det är väldigt konstigt hur jag har blivit förändrad under det sista halvåret, framför allt under tiden som jag skrev om mitt liv. I alla de 17 kollegieblock där jag skrev om mitt liv år för år, från lekskolan till mitt liv i dag.

Dessa bortglömda år av Glädje, Sorg, Hat, Ondska och lite Kärlek, dessa år som nu kommer fram i dagens ljus.

   Min förhoppning är att ni som läser detta ska få en liten inblick i vad som kan vara en del av olika orsaker till att vi beter oss på ett sätt som andra reagerar på, men vi själva förstår inte varför alla andra klagar på oss.

Jag önskar att all som är eller har blivit drabbad av någon typ av depression, kunde finna lite inre kraft och ork, samt förståelse för er egen del att genomföra ett sådant krafttag. Ett krafttag som kan öppna ögonen och förståelse, för vad som kan vara orsaken till det obehag som drabbar er själva och era anhöriga. Ett krafttag som är fruktansvärt jobbigt att gå igenom. En obeskrivlig aha upplevelse för hur ens eget liv har försvunnit, hur vi har blivit stöpta av våra föräldrar. Och då kanske vi kan förstå mera av den osynliga kraft och vilja, som har styrt oss genom livet. På ett sätt som vi inte har haft en aning om, om det har varit rätt eller fel.

När jag läste igenom mina anteckningar tillsammans med min terapeut, så har jag fått en inblick i mitt uppförande gentemot mina närmaste. Framför till min kära A, och hennes barn.

Men även mot mina egna barn, som jag absolut inte vill att de ska uppleva samma sak som jag nu har gjort.

Men vad beror nu mitt tråkiga uppförande på?

Jo, den största orsaken är

1: mobbad i skolan,

2: föräldrar som inte ställde upp för mig i skolan,

3: för lite av kärlek från mina föräldrar,

4: att jag själv bara sa att allt var bara bra,

5: för att komma ur det som är besvärligt så började jag att ljuga,

6: jag skrev aldrig någon dagbok.

   Men som jag tidigare har skrivit så har jag bränt upp dessa block, men minnet av vad jag har skrivit finns kvar. Och jag tror inte att alla delar av mitt förflutna har kommit fram, det finns nog mycket kvar som kommer att poppa upp i mitt huvud.

När dessa minnen poppar upp så vet jag hur jag ska bearbeta dessa, för att sedan lägga dessa avklarade delar åt sidan.

Som jag skrev i går så är det ett år sedan min skilsmässa blev avklarad. En händelse i mitt liv som har ställt till det för mig. Inte på grund av min fru, utan på att jag ljög för min kära A.

Och då är jag tillbaka till punkt 5.

Jag skäms otroligt över mitt liv, men samtidigt säger min psykolog att felet inte är mitt. Att jag inte kan rå för hur mina föräldrar var gentemot mig. Men vad hjälper det mig nu, när min kärlek har vänt mig ryggen till.

Jag gör nu allt jag kan göra för mina barn, de säger att jag har blivit larvig som vill krama om dom nu när de har blivit vuxna, men det känns mer och mer okej för dom. Och jag hoppas att ni får ett kärleksförhållande som kommer att innehålla massor av kramar.

Mer kommer….