Ja, efter den helgen gick allting utför för mig (oss).

Det blev en hel del gräl och pajkastning via telefonen, och jag gjorde allt för att det skulle bli bra mellan oss. Jag ville en sak, hon ville en annan och min hjärna sa en tredje sak, och munnen min en fjärde. Med andra ord totalkaos i min hjärna.

I mitten på februari månad ringde hon och avslutade vårt förhållande, det blev den droppe som fick min hjärna att slockna. Jag blev ett hispigt nervvrak, jag viste inte vad jag skulle tänka eller göra och än mindre förstå. Jag blev tvungen att uppsöka läkare omedelbart.

Det tog bara ett par minuter hos läkaren och han förstod att detta var en alvarlig situation.

Jag blev inlåst på psyket i två veckor (och dit vill jag inte igen). Men jag fick en otrolig hjälp med att förstå vad det var som hade hänt med mig, för jag hade nog aldrig kunnat tänka mig att en sådan här sak skulle kunna hända mig. Jag var ju den stabilaste människa på jorden….

Jag tänkte att det var då själva f-n om inte jag ska kunna fixa detta problem. Det var det absolut bästa val i hela mitt liv som jag tog där och då. Jag bestämde mig för att reda ut mitt problem och ta reda på orsaken till detta. För jag kunde fortfarande inte förstå varför jag var som jag var, och jag kunde inte förstå att jag inte förstod. Nu startade en period av mitt liv som jag sent skall glömma, eller rättare sagt jag ska aldrig glömma den.

I november månad för ett år sedan så flyttade jag ut från min STORA kärlek  . Detta var en stor sorglig dag för oss två. Jag hade då endast en månad tidigare börjat gå hos en

Psykoterapeut, och detta hade en inverkan på mig som jag sent skall glömma.

Jag blev ännu mera lättsårad och mera svårbegriplig, jag kunde växla mellan att vara glad till att grina, på bara ett par sekunder. Vi träffades ibland någon kväll eller en helg, och då var vi lyckliga tillsammans. Jag hade under de senare åren upptäckt att jag ibland kom med inte ärliga sanningar till min omgivning. Detta hade blivit ett stort problem, inte bara för mig utan framförallt för mina närmaste. Jag viste att det jag sa inte var sant, och jag viste att jag aldrig brukade ljuga för någon. Och ändå blev det jag sa inte sanningen. Det var fruktansvärt, när jag innerst inne viste att jag ljög, men inte kunde tala om sanningen. Det går inte att beskriva hur sorgsen och instängd jag kände mig. Och jag blev mer och mer rädd för att min kärlek skulle försvinna från mig. Jag gjorde allt för att hålla skenet uppe, men jag tror att min älskade och hennes barn pratade ihop sig för att få till ett avslut. När så julafton var i antågande så blev det som det blev, jag var inte välkommen hem för att fira julen. Och när jag fick detta besked så var det som om jag fick ett ton snö över mig. Jag visste inte hur jag skulle överleva. Det var den absoluta värsta julen för mig, sitta ensam i en liten stuga utan grannar och utan vänner.

Det blev sängen kl åtta, på julafton……

En kort beskrivning hur det hela startade.

Jag har alltid varit en hårt arbetande person i hela mitt liv. Bara en sådan sak kan ställa till det rejält i hjärnan, om man inte är försiktig. Jag har både varit anställd, drivit eget med anställda och blivit anställd igen. Bildat familj, och flyttat ett flertal ggr, skaffat sommarstuga, flyttat igen. Längre beskrivning av hur mitt liv var innan detta problem uppdagades, får ni inte.

Ja, nu tror jag att jag kan starta med min egentliga berättelse.

Jag träffades av en blixt i form av en underbar och stark kärlek, för ca tre och ett halvt år sedan. Jag blev totalt tagen och förälskad i denna kvinna. Och av vad jag förstod då, så var det lika för henne. Vi började att umgås, och rätt snart flyttade jag hem till henne, och hennes barn. Efter bara ett halvår så fick jag reda på av dom att jag kom med en massa taskiga kommentarer till vad dom gjorde, eller inte gjorde. Hur man ska göra och/eller inte göra. Men jag hade inte den blekaste aning om detta. Jag förstod inte och trodde inte på det, jag hade aldrig gjort så tidigare. Jag var ju inte en sådan människa som talade om för andra hur vi skulle vara, eller göra. Det visste jag sedan alla mina år tillsammans med en massa människor omkring mig. Jag hade under hela mitt vuxna liv fått höra att jag var den absoluta bästa "svärmorsdrömmen".

Men detta höll på till och från, mer och ibland mindre. Vi grälade, jag fick en massa frågor av henne, som jag inte hade något svar på. (jag förstod inte vad hon menade). Jag blev otroligt lätt sårad och lessen, när hon kom med dessa påståenden. Dom blev då ännu mera sårade av att de sårade mig, och jag sårade dom på mitt idiotiska sätt, som jag inte förstod något av.

Ja, så höll det på under att par år. För ett år sedan bestämde vi oss för att vi skulle flytta isär en period, för att jag skulle då kunna under denna tid reda ut mitt liv. Och vi skulle starta om från början igen, och göra saker och ting rätt, eller åtminstone mera rätt.

Alla vi som har varit, eller är trasiga inombords. Vi kan bara bli STARKARE !!! 

Tänk tanken.

Om vi alla människor skulle kunna ta varandra i handen och säga ”hurra vad vi är bra på att hjälpa och stötta” så skulle vi alla må så mycket bättre i skäl och hjärta. Och att vi kan finnas för varandra.

Det som hände mig i mitt liv, var att en för mig absolut bästa finaste och vackraste människa tog avstånd från mig. Jag kunde bara inte förstå varför. Men sedan en tid tillbaka så förstår jag hela innerbörden med det. Det var meningen att jag skulle upptäcka mina brister, och förstå det på ett sätt som jag inte kunde tidigare. För att vi människor ska kunna förstå och begripa oss på hur vår hjärna fungerar i olika situation, i detta komplicerade samhället som vi lever i. Så måste vi kunna inse att vi inte kan klara av det själva, utan vi måste få ta hjälp av vad samhället har att erbjuda oss. I form av ”hjärnskrynklare” eller ett bättre uttryck är ”hjärnstrykjärn”. Vi ska inte tro att vi kan fixa allt själva (trotts att vi är människor). Hjärnans irrgångar är så otroligt mycket mera komplexa än vi kan ana och förstå. Och dessutom så är vi ju alla olika varandra. När vi människor inte kan hantera våran egen hjärna, hur ska vi då kunna förstå och hantera andras hjärnor??? Och då speciellt om vi inte är hela av oss. Som jag skrev tidigare. Att har vi varit nere på ravinens botten, så vill vi inte dit igen. Vi vill varken bli sårade, eller såra andra. Vi kommer att göra allt som står i vår makt för att inte hamna där igen. Och vi blir bara starkare och starkare, helare och helare, för varje dag som går. Vare sig vi vill eller inte, men bara med rätt hjälp.

Jag har tråkigt nog sårat de människor som jag inte ville såra av något skäl på denna jorden. Och det vill jag inte råka utför en endaste gång till. För den skadan som blev mellan oss, kommer för all framtid bidra med ärr i våra bådas hjärtan, kroppar och själar. Vi kan bara förlita oss på att vi ska kunna försonas med varandra. Men tyvärr så väntade inte denna underbara kvinna och hennes barn på mig, så jag hann aldrig bevisa att jag hade blivit hel, (eller mycket helare). Men denna kvinna kommer för all framtid att stå överst på pedistalen på det högsta berget i denna mänskliga värd. För mig….

Du är och kommer för all framtid att vara den kvinna som jag har älskat och kommer att älska mest i hela mitt liv.

Tänk att det är så att, Vi som har varit trasiga människor oftast blir mycket helare än de hela människorna är eller kommer att bli. Jag var en trasig människa i flera år, utan att veta om det. Men jag hade den turen (och oturen) att min älskade   sambo och hennes barn sa det till mig, många gånger. Men jag kunde inte ta det till mig, som på för mig var ett acceptabelt sätt. Vi är komplicerade och ju mer saker vi har med oss i bagaget desto svårare ter sig livet för oss. Känslorna som vi stänger inne och ute har en klar och tydlig tendens att manifestera sig på något sätt i våra liv. Då ofta i svårbegripliga och förvrängda former. Man undrar vad "det där" som kom fram som ilskeutbrott handlar om, men kan inte härleda det till sin egentliga källa. Tillämpar vi detta som en allmän strategi med våra närmaste växer det onämnbara och ganska snabbt börjar saker och ting leva sitt eget liv. Det man inte kan, får, vill, vågar prata om växer sig allt större och tar sig egna uttryck. Det gäller att orka och våga lämna den egna trygga bekvämlighetszonen för att kunna ta det till sig. Som ett exempel kan man ta att man irriterar sig på att svärfar (om man nu har någon) som ofta kommer på besök, eller ”varför gör du inte si eller så”. Kanske gillar man inte detta och istället för att tala med sin partner tiger man och fortsätter vara irriterad. Irritationen växer sig större och allt medan man för husfridens skulle fortsätter att undvika samtal om detta tar den sig oanade proportioner. Och helt plötsligt börjar man att ljuga Så var det för mig. Detta slutade då i tragedi. Mina närmaste hade en otrolig jobbig period av frustration och undran ”vad händer”. Och själv förstod jag inget av det hela. Det tog mig lång tid att förstå detta problem, innan jag tog mig i kragen och tänkte, varför ska det vara så svårt att förstå en sådan sak innan det går så här långt. Jag la ner all min kraft och energi, som jag för övrigt inte hade. Till att övertala och intala mig att jag ska fixa detta, och vinna över dessa människor som inte trodde på mig. Det blev en otrolig jobbig och arbetsam period, där jag och mina närmaste åkte en berg och dalbana som nog var den absolut största i värden. Ena dagen bar det iväg uppför, för att i nästa sekund vända nerför, till den absoluta djupaste ravin. Detta pågick under flera månader och tog all min kraft, som jag för övrigt inte hade. Jag gick hos läkare, psykologer, kuratorer och psykoterapeuter ofta under en lång tid. Men efter mycket skrivande och tänkande och ett för mig ett bra sätt, var att backa bandet hela vägen tillbaka till min barndom och uppväxt. För att skriva ner månad för månad, år efter år. Och bearbeta varje sida för sig. Jobbigt ja…..men nyttigt! Jag tror att vi människor som har varit trasiga och som nu tror att vi är hela, aldrig kan bli riktigt hela, men vi är betydligt helare än tidigare. Och det måste vi arbeta med rester av våra liv, men det är viktigt att alla hjälps åt för att klara det. När vi har kommit ner i botten av ravinen så finns det bara en väg ut, UPPÅT. Och den vägen ska vi alla vandra tillsammans. Och det är viktigt att vi alla hjälps åt för att förstå det, och vi måste prata, prata, prata och prata ännu mera. 

"Bara viljan finns kan man förändra sig själv, men inte någon annan”.

  Det krävs mod för att våga ta uppsaker och ting för samtal. Anledningen till att vi tiger och lider är rädsla för den andres reaktioner. Vi vill inte väcka och stå ut med ilska, besvikelse, sorg eller andra känslor som kan vara svåra att möta i en annan person. Istället för att prata kan vi börja ljuga med svarta eller vita lögner, manipulera och slira runt med sanningen. Då är relationen på väg utför och det krävs ordentlig uppstyrning för att komma på fötter igen. Vår rädsla för "den andras" reaktioner grundar sig oftast i barndomen då vi lärde oss att undvika att försätta våra föräldrar i ett för barnet obehagligt känslotillstånd.