För att göra min beskrivning lite mera begriplig om vad som har hänt mig, så ska jag förklara lite kortfattat.

De sista tio åren har varit otroligt jobbiga för mig, en massa händelser som jag har skjutit åt sidan utan att jag riktigt har vetat om det. Jag vet inte heller varför. Det som har hänt är följande:

Sex stycken släcktingar som har dött, mitt företag går svajigt, båda mina föräldrar dör, en kollega som tar livet av sig, mitt företag går omkull, pratat om skilsmässa under ett par år.

Träffade en ny kärlek, och som blev min STORA kärlek. Skilsmässan blev av.

När jag nu helt oväntat hade träffat på KÄRLEKEN, så blev det något slag av snedbelastning i min hjärna. Efter all negativitet omkring mig under många år, så gjorde jag allt för att inte förlora min kära A. Men min kära A hade också haft flera år av negativitet. Detta gjorde mig otrolig nedstämd, och min hjärna försökte kompensera detta.  Då på ett sätt som den kände igen från tidigare år, nämligen skoltiden. Tyvärr…

För att jag inte skulle verka svag, försökte jag att leva upp till någon slags typ av översittare. Men detta genererade bara i att jag gjorde saker som jag ABSOLUT inte skulle göra. Jag betedde mig ohyfsat, jag sa och gjorde saker som jag inte menade. Det blev en del lögner, jag lovade saker som jag inte höll, mm. Men det var när hon gjorde slut, som jag brakade ihop totalt. Och fick då hjälp med mitt problem, ett problem som jag inte förstod att det var ett problem. Ett problem som har förföljt mig genom hela mitt liv, ibland mer och ibland mindre påtagligt, men dock ett allvarligt problem.

Detta beteendemönster som jag då hade är naturligtvis en kombination av

1: mobbad i skolan,

2: föräldrar som inte ställde upp för mig i skolan,

3: för lite av kärlek från mina föräldrar,

4: att jag själv bara sa att allt var bara bra,

5: för att komma ur det som är besvärligt så började jag att ljuga,

6: jag skrev aldrig någon dagbok.

Nu blir det sängen för min del, för jag ska upp kl 03,00 och jobba.

Sov gott

Kramar PelleP.

Nu har påskhelgen passerat, och med den en hel del kyrkobesök. Som jag tidigare skrev så har jag upptäckt mer och mer, den stillhet och lugn med eftertänksamhet som infinner sig i min själ vid en gudstjänst i kyrka eller på kyrkogården.

Men nu tillbaka till min berättelse, och jag ska försöka att bena upp de olika punkterna och skriva om var och en av dessa.

1).   Mobbad i skolan.

Mobbad, vad innebär detta ord?

Texten är tagen från Wikipedia.

Mobbning (även kränkande särbehandling) innebär att en eller flera personer utsätts för systematiska trakasserier inom en social grupp. En person som mobbar en annan kallas mobbare. Mobbning kan involvera ett eller flera av det som juridiskt benämns misshandel, olaga hot, förolämpning, förtal, övergrepp i rättssak, stöld, skadegörelse, olaga frihetsberövning, ofredande och sexuellt ofredande. Ordet förekommer i Sverige från 1969.^[1]

Mobbning handlar i många fall om att skaffa sig makt och status.^[2] Studier visar att mobbare vanligen har gott självförtroende och begränsad empati (Olweus, 1991). Mobbare trivs med den makt det innebär att kunna kontrollera och trakassera en annan individ. För att uppnå sitt mål behöver mobbarna den tysta massan till hjälp, det vill säga betraktare, som höjer mobbarens status genom att avstå från att ingripa.  För att stävja mobbning är det nödvändigt att ingripa mot dem som mobbar. Som ett led i förebyggande arbete är det också önskvärt att få följeslagarna eller betraktarna att reagera och agera, det vill säga sänka toleransen för mobbning.

Hur blev då jag mobbad på för sätt, och varför?

Jag såg väll lite annorlunda ut än vad mina ”kompisar” såg ut i allmänhet.

Rött hår och utstående öron, samt att jag var otroligt blyg.

Ja, då är det ju tacksamt att reta mig, för är man blyg så vill man dra sig undan. Och jag ville inget mera än att vara för mig själv, för då visste jag att ingen kunde reta mig.

På vilket sätt blev jag retad?

Det populäraste sättet var att lägga krokben för mig, och då speciellt ute vid en vattenpöl.

Eller att man ”råkade” spilla ut mjölken just på mig. Eller spilla ut vatten på den teckning som jag höll på att måla. Eller att min mössa ”råkade” flyga ner i toaletten, som någon nyligen hade pinkat i. För att inte tala om alla de gångerna som min skolväska blev till en fotboll.

Jag kommer att fortsätta att skriva om detta ämne lite senare.

Pellep.

   Det är väldigt konstigt hur jag har blivit förändrad under det sista halvåret, framför allt under tiden som jag skrev om mitt liv. I alla de 17 kollegieblock där jag skrev om mitt liv år för år, från lekskolan till mitt liv i dag.

Dessa bortglömda år av Glädje, Sorg, Hat, Ondska och lite Kärlek, dessa år som nu kommer fram i dagens ljus.

   Min förhoppning är att ni som läser detta ska få en liten inblick i vad som kan vara en del av olika orsaker till att vi beter oss på ett sätt som andra reagerar på, men vi själva förstår inte varför alla andra klagar på oss.

Jag önskar att all som är eller har blivit drabbad av någon typ av depression, kunde finna lite inre kraft och ork, samt förståelse för er egen del att genomföra ett sådant krafttag. Ett krafttag som kan öppna ögonen och förståelse, för vad som kan vara orsaken till det obehag som drabbar er själva och era anhöriga. Ett krafttag som är fruktansvärt jobbigt att gå igenom. En obeskrivlig aha upplevelse för hur ens eget liv har försvunnit, hur vi har blivit stöpta av våra föräldrar. Och då kanske vi kan förstå mera av den osynliga kraft och vilja, som har styrt oss genom livet. På ett sätt som vi inte har haft en aning om, om det har varit rätt eller fel.

När jag läste igenom mina anteckningar tillsammans med min terapeut, så har jag fått en inblick i mitt uppförande gentemot mina närmaste. Framför till min kära A, och hennes barn.

Men även mot mina egna barn, som jag absolut inte vill att de ska uppleva samma sak som jag nu har gjort.

Men vad beror nu mitt tråkiga uppförande på?

Jo, den största orsaken är

1: mobbad i skolan,

2: föräldrar som inte ställde upp för mig i skolan,

3: för lite av kärlek från mina föräldrar,

4: att jag själv bara sa att allt var bara bra,

5: för att komma ur det som är besvärligt så började jag att ljuga,

6: jag skrev aldrig någon dagbok.

   Men som jag tidigare har skrivit så har jag bränt upp dessa block, men minnet av vad jag har skrivit finns kvar. Och jag tror inte att alla delar av mitt förflutna har kommit fram, det finns nog mycket kvar som kommer att poppa upp i mitt huvud.

När dessa minnen poppar upp så vet jag hur jag ska bearbeta dessa, för att sedan lägga dessa avklarade delar åt sidan.

Som jag skrev i går så är det ett år sedan min skilsmässa blev avklarad. En händelse i mitt liv som har ställt till det för mig. Inte på grund av min fru, utan på att jag ljög för min kära A.

Och då är jag tillbaka till punkt 5.

Jag skäms otroligt över mitt liv, men samtidigt säger min psykolog att felet inte är mitt. Att jag inte kan rå för hur mina föräldrar var gentemot mig. Men vad hjälper det mig nu, när min kärlek har vänt mig ryggen till.

Jag gör nu allt jag kan göra för mina barn, de säger att jag har blivit larvig som vill krama om dom nu när de har blivit vuxna, men det känns mer och mer okej för dom. Och jag hoppas att ni får ett kärleksförhållande som kommer att innehålla massor av kramar.

Mer kommer….

Hej igen.

Jag ska nu till min psykolog i morgon tisdag, då det även är ett år sedan min skilsmässa blev klar.

Efter detta besök i morron så kommer jag att fortsätta att skriva om mitt liv med alla mot och medgångar.

Men framför allt om mitt liv tillbaka efter att ha varit djupt nere i depressionen.

Kram så länge...

Efter ett par hektiska veckor med arbete, så ska jag nu återigen försöka fortsätta min berättelse om min kamp tillbaka till ett "normalt" liv igen.

Ska försöka skriva lite senare i kväll.

Ja, nu ska jag försöka att fortsätta där jag slutade sist att skriva om mitt liv och min depression.

Det sista som jag skrev då, var att jag hade bränt alla mina 17st kollegieblock, med mina anteckningar om hela mitt liv år för år. Detta gör det hela lite svårare för mig att åter försöka komma ihåg vad som har hänt under alla åren. Men jag ska försöka att återge det så noggrant som möjligt.

Jag hade redan under min skoltid börjat jobba i vår lokala matvaruaffär i kvarteret där vi bodde. Startade som kartongpressare i källaren efter skoldagen. Jag tröttnade rätt så snart på att bara pressa kartonger, så jag smög upp i affären och ”letade” efter flera tomma kartonger i hyllorna. Men det som jag gjorde var att fixa till i hyllorna och bland annat så ställde jag varor snyggt och fint efter att kunderna hade stökat till. Detta så min chef rätt så omgående, och frågade mig då om jag var intresserad att märka upp varor och plocka upp dessa på hyllorna. Ja visst var jag villig att göra det. Detta fortsatte jag med under tiden som jag gick i yrkesskolan.

Jag gick tre år i yrkesskolan, och under tiden jobbade jag i affären. Jag jobbade mig uppåt i ansvarsträdet, blev först ansvarig för mejeriavdelningen, sedan dricka avdelningen. Hamnade efter ett tag i kassan och charken som då var manuellt betjänad. När jag sedan var färdig i yrkesskolan så fick jag inte något jobb inom mitt yrke. Utan jag fortsatte i affären och blev så småningom ställföreträdande butikschef under ett år.

Jag lessnade dock på affären när det blev en ny ägare.

I samma veva så fick jag en förfrågan från gatukontoret om jag var intresserad av ett vikariat inom mätningssektionen för kommunens vatten och avloppssystem, som jag tackade ja till.

Sedan var det dags för militärtjänstgöringen.

Fortsättningen om mitt liv som jag har rätt ut år för år, kommer senare i kväll.

Varför Varför Varför ???

Det är otroligt jobbigt, att det ska vara så svårt att glömma den personen som jag älskar, men som inte vill ha med mig att göra.

Det går bara inte att radera ut en kvinna ur sitt liv och minne, när jag älskar henne så mycket som jag gör.

För varenda kväll som jag sitter ensam, eller ligger i sängen, så är det så ensamt och tomt.

Jag vet om att det inte finns ens en liten liten möjlighet i att hon ens vill prata med mig igen.

För hon har till och med talat om att hon flyttar till en annan kommun, för att slippa riskera att se mig.

Varken min ex fru, eller mina barn kan förstå hennes agerande. Men dom kanske kan förstå bättre hur jag igentligen var innan min livskris och depression startade.

Men tyvärr så är det med A som jag skulle vilja dela mitt liv med, och även avsluta mitt liv tillsammans med.

Och jag kan inte hjälpa att jag känner på detta sätt inför henne.

Presis lika som att hon inte kan hjälpa, att hon inte känner för att leva tillsammans med mig.

VARFÖR SKA LIVET VARA SÅ KRÅNGLIGT.......

Kaffekoppslapp:

Ett hjärta kan slå

Ett hjärta kan brista

En vän kan man få

En vän kan man mista

Men i mitt hjärta finns DU gömd,

För en vän som du blir aldrig glömd...

Natti natti.

Pelle